Att följa bloggar

Som mammaledig gick jag och retade mig på att det kändes som om jag fick all information efter alla andra. Min definition av information i det här fallet är sådant jag vill veta och är intresserad av. Jag läser ett antal bloggar av främst pedagoger som jag beundrar. De flesta lägger en länk till sina nya blogginlägg på Twitter så man kan hänga med i nya tankar och idéer. Mitt problem var att jag ett tag inte hängt med på Twitter. Inget speciellt skäl utan jag har nog bara inte öppnat appen.

När jag jobbar läser jag ofta Twitter på rasterna, detta eftersom jag använt mikrobloggen i undervisningen i flera av mina franskgrupper. Då är det så spännande att läsa hur de fortsätter twittra på franska även när lektionen är slut. Då har jag ju automatiskt kommit i kontakt med alla spännande bloggar som finns där ute.

För en månad sedan satt jag med några andra mammor och fikade när jag gnällde över att jag inte hittat något bra verktyg som hjälper mig att följa mina bloggar. De skrattade och sa till mig att googla och inte ge mig. För så gör jag ju med allting annat. Sagt och gjort. Det var viktigt för mig att hitta en app som jag kunde använda både på iPhone och iPad och som jag kan kolla från datorn. Efter att ha provat flera har jag hittat den som passar mig bäst - BLOGKEEN.

Blogkeen är en gratis app där man antingen kan skapa ett konto eller logga in med sitt Facebook-konto. Det är lätt att lägga till de bloggar man vill följa antingen i appen eller på websidan blogkeen.com. Det enda minuset är all gratisreklam men jag känner att jag kan bortse från den eftersom verktyget fyller den funktion jag varit ute efter. (Och för den delen är det mest reklam för skor och jag älskar skor.)

Mitt bekymmer är att jag ofta tar mig vatten över huvudet. Jag vet inte om jag gjort det i det fallet men risken finns att jag kommer lägga in väldigt många bloggar och inte hinna kolla alla men det är ju en risk jag får ta.

1-minutare

Muntlig framställning är något många elever tycker är jobbigt. Det kan också vara lite jobbigt för oss lärare eftersom vi inte vill pressa dem för mycket, vi vill inte tvinga någon och så vidare.

Jag testade i en nia att köra 1-minutare varje vecka. Vi la upp det på så vis att eleverna fick ett nytt ämne varje vecka och i slutet på veckan tog vi en lektion till att prata. Det var alltid samma lektion varje vecka. Det ska inte finnas några oklarheter kring saker som man kan uppleva som jobbiga. De första veckorna pratade vi kring ämnen som inte var så känsliga där eleverna inte behövde blotta sig själva, exempelvis:

• Bästa boken jag läst
• Bästa filmen jag sett
• Favoritmusik
• Något jag verkligen inte gillar

Sedan gick vi in på lite känsligare ämnen:

• Mitt gymnasieval
• Mig själv om 10 år
• Person jag beundrar
• Något jag är bra på
• Förväntningar på mig själv både från hemmet och skolan
• Något elakt jag gjort

Förra terminen samarbetade jag med två andra lärare och vi bestämde oss att ha 1-minutare som hörde ihop med aktuellt område. Terminens första område var "Ondska" där var ämnena alltid relaterade till ondska, bland annat:

• Vad är ondska?
• Kan man vara både ond och god?
• Onda handlingar jag själv gjort?
• Ondska i film/böcker

När vi genomför 1-minutarna sitter vi oftast i ring med en iPad eller iPhone där man kan se tiden. Gruppen får gemensamt bestämma om vi ska lotta turordning eller om vi ska gå varvet runt. Det är viktigt att försöka avdramatisera så mycket som möjligt. Om någon inte har något alls att säga eller inte pratar en hel minut sitter vi andra tysta, alla har rätt till sin minut även om man inte kan fylla den. I vissa grupper har vi tillsammans med eleverna bestämt att man inte får ställa några följdfrågor. I en annan är det fullt tillåtet. Detta beror lite på klassrumsklimatet och hur högt eleverna har i tak sinsemellan. 

Vi har också presenterat vad som står om muntlig presentation i kursplan och betygskriterier så att eleverna förstår vad som krävs av dem.

I början knorrades det lite bland eleverna och de ifrågasatte hela idén men nu flyter det bara på och de är fullt inställda på att i slutet av veckan har vi vår 1-minutare. Detta har även spritt sig till andra klasser och årskurser på skolan vilket är jätteroligt. Man kan ju anpassa ämnena precis som man vill.

Min kollega Therese har 1-minutare med sin klass.

Dessa fantastiska bloggar

Idag hade jag tänkt skriva omdömen i Unikum när jag kom hem. Det blev inte så! Jag gick in på Twitter och där hittade jag länkar till ett antal bloggar som jag bara var "tvungen" att läsa.

Kvällens favorit är Karin Brånebäcks fantastiska inlägg om skrytlappar. Läs det!

Omdömena får vänta tills imorgon men jag vägrar se detta som bortslösad tid. Jag tänker se det som fortbildning.

Ta vara på det ni har

Igår eftermiddag åkte jag med lätt hjärta från skolan. Vi hade en APT som verkligen var i positiv anda.
Som så många andra skolor känner vi av den växande konkurrensen från friskolor. Vi har länge diskuterat hur vi ska få vår skola att synas i mängden och det var det vi ägnade gårdagens arbetsplatsträff åt.

Det som var så positivt var att vi i personalen var överens om att vi har en trygg skola där både vi och eleverna trivs. Vi behöver inte hitta på nya profiler att jobba med. Vi behöver framhäva det vi faktiskt har och marknadsföra det riktigt ordentligt.

Vi har en skola med små klasser, lite skolk (vi befinner oss på landet där det inte finns så många ställen för eleverna att ta vägen). Lärare och elever har ett gott samarbete och känner varandra väl. Vi lärare dricker vårt kaffe och äter vår lunch mitt bland eleverna varje dag. Eleven har alltid en lärare i närheten. Vi försöker jobba efter principen att det är våra elever i arbetslaget, allas elever, inte mina eller dina.

Frågan vi nu måste ta tag i är, hur ska vi visa omvärlden - elever och föräldrar, alla våra positiva sidor? Youtube, Facebook, Twitter? Ja, hur?

Jag hoppas att fler gör som vi - en inventering av det ni är bra på. Det gör gott för både själ och sinne.

Du är så duktig!

Häromdagen pratade jag med en klok mamma som var bekymrad över sin son. Mamman sa att sonen alltid fått höra att han är så duktig i matte. När betygen kom fick han ett E. Han var inte alls nöjd eftersom han trodde att han var duktig och han såg inte E som ett betyg för duktiga. Julhelgen i den familjen hade präglats av mycket frustration.

Vad tänker vi egentligen när vi säger till elever att de är duktiga?
Är de duktiga utifrån målen?
Är de duktiga utifrån sin egen förmåga?
Är de duktiga utifrån lärarens förväntningar?
Är de duktiga eftersom de kan jobba när andra pratar?
Är de duktiga eftersom de försöker?

Jag kan förstå elevens frustration här. Han vet ju egentligen inte vad han är duktig på.

Vi lärare måste tänka på detta! Visst har duktiga elever - och de förtjänar att få höra det, men de måste få veta vad de är duktiga på.

Mötesplats Skola

Igår fick vi chansen att tillbringa studiedagen på Mötesplats Skola i Göteborg. Detta utspelade sig på Svenska Mässan. Vi var 500 pedagoger från Falkenbergs kommun, vilket resulterade i att vart man än vände blicken fanns där ett ansikte man kände igen.

Vi anmälde oss till olika seminarier/föreläsningar och där emellan tittade vi på mässan. Det var många olika slags utställare där, bla läromedelsföretag som visade nya läromedel och  företag som visade upp olika tekniska prylar. Mina kollegor och jag tittade mycket på olika Smartboards och Activeboards, med tanke på att vi vill ha det i våra nya "berättande klassrum".

Tyvärr gjorde vi några felval när det kom till seminarierna. Vi kände inte att vi fick riktigt så mycket in-put som vi hade velat. Detta gällde alla utom ett. Det sista seminariet vi besökte hölls av Per Fagerström från Karlstad Universitet och han pratade om Kollegialt lärande i arbetslaget.

Vi var tre från mitt arbetslag som lyssnade till honom och vi hoppas att vi kan ta med mycket av det han sa tillbaka till resten. Fagerström pratade bl a om vikten av att känna till varandras utgångslägen när man jobbar tillsammans. Vi har alla olika erfarenheter, utgångslägen och intressen. Hur får man i detta till en gemensam förståelse och engagemang?

Jag kommer säkert att komma tillbaka till detta och avslutar med ett underbart citat från Axel Targama:

Min lektionsblogg

För några veckor sedan bestämde jag mig för att börja skriva ned uppgifter på en lektionsblogg. Ett verktyg för att försöka underlätta för eleverna. De ska kunna kolla sina uppgifter var de än befinner sig utan att behöva krångliga lösenord eller ta sig an plattformar som laggar.

lektionmedmia.blogspot.se

Min franskgrupp i nian tittade på mig när jag gav dem adressen och sa: -Ja, du Mia. Du får fram till höstlovet på dig att visa att den fungerar. Sedan kommer vi utvärdera både din blogg och dig.
Så, vi får väl se vad de säger på fredag om bloggen och om mig. Ska jag börja bli nervös?