måndag 20 augusti 2012

Memory som lärandeprocess

Idag var det dags för mina elever att lära sig lite nya ord. Eleverna går i sjuan och är ju egentligen proffs på att lära in nya ord. De har ju gjort det i flera år.

Jag började på språkfrökens vis med att gå igenom en ny text som jag tycker fungerar bra. Det var helt ok att lyssna på texten men när vi sedan skulle läsa glosorna såg jag hur jag tappade en efter en av mina nitton raringar. Jag kände hur jag började tappa modet och insåg att det var dags för det berömda snacket kring ordförråd. Ni vet, "kan man inga nya ord kan man inte prata", "orden är ju språket", "ni kan inte komma till Frankrike och bara säga ja och nej". Eleverna köpte att de är tvungna att kunna ord och behöver ett stabilt ordförråd som är så stort som möjligt.

Då kom vi till den stora, viktiga frågan; "Hur lär man sig nya ord på bästa möjliga sätt?" Mitt mål som lärare är att eleverna ska göra sitt jobb i skolan. Jag är inte så förtjust i läxor och detta vet mina elever.

Efter en gemensam diskussion kom vi fram till att vi ska ha läxa för att orden verkligen ska fastna. Några av de lite mer högljudda killarna i gruppen framförde envist att bästa sättet att lära in nya ord är att spela Memory. De andra eleverna gillade idén och hämtade snabbt fram både saxar och färgade papper. Någon bestämde att tre eller fyra i varje grupp var lagom och sedan satte alla nitton igång.

Det var otroligt givande att sitta bredvid och titta på den här grupprocessen. Vem skriver vilket ord? Ska samma person skriva på både franska och svenska? Vilka regler ska vi köra med?
En glad tjej sa att det här borde vi alltid göra, medan en kille hävdade att ingenting fastnat. Med detta vill jag nog säga att så bra det kan bli när man släpper taget och ställer sig vid sidan om.

Jag undrar också hur motiverar ni andra språklärare era elever till att lära in nya ord och framför allt HUR GÖR NI?


Ord, ord, ord